Band:
Ulke (G&V)
Pontus (G)
Ztikkan (B)
Stipen (D&Perc)
Diskografi:
Gryningstid (1994)
Efter Allt (1995)
Sell Out (1996)
Inspelningsinfo:
Daniel Johansson (Rec, Mix & prod.)
Sören Von Malmborg (master)
Robert Samsonowitz (art)
Gäster:
Daniel Johansson (Flygelhorn, Trumpet, Choir)
Ludde Rylander (Baritonesaxophone, Tenorsaxophone)
Svonko (Choir)
Rolf Klinth (Pedal Steel)
Länkar:
diaspsalma.net
myspace
Namnbytet på det lilla punkrockbandet kom efter en hemsk olycka med dödlig utgång på en av Strebersmedlemmarna och för att gå vidare bytte bandet namn till Dia Psalma. Jag var nio år gammal då deras fortfarande mest framgångsrika album, “Gryningstid” släpptes, vilken överraskande nog fick stora framgångar, kanske som resultat av att det populäraste som spelades just då var Vandraren av Nordman, vilket ändå inte är allt för fjärran från Dia Psalmas musik. Efter det släpptes ytterligare några skivor innan bandet upplöstes och försvann.
Ungefär ett decenium efter upplösningen är Dia Psalma tillbaka, nya albumet “Djupa Skogen” kommer ungefär 15 Âr efter det att jag hörde bandet första gången och även om vi alla blivit betydligt mycket äldre sedan dess känns musiken nästan som den stått stilla under all denna tid. Visst har “Djupa skogen” mer inslag av folkmusikaliska instrument, typ flygelhorn, olika saxofoner m.m. än de tidigare mer rena punkrockskivorna, men de svenska texterna och deras musikstomme är precis densamma.
Läser man recensioner från svenska tidningar framstår skivan vara antingen en flipp eller flopp och jag ska vara ärlig, det är ganska oundvikligt att inte fundera över om detta är ett skämt i vissa stunder. Sången känns ansträngd, lyriken töntig som få och musiken framstår vid flera tillfällen vara ihopsnickrat med vad de än hittade hemma. “Samla ihop kakburkar, kartonger och vad fan ni hitttar, gubbar” kan jag tänka mig att någon sade innan de begav sig till studion för att spela in detta. Men det är inte det genomgående intrycket.
Det genomgående intrycket är att det är sköna melodier, härlig arbetarklasspunkrock med riktig, genuin Strängnäsdialekt på sångaren. Det är lite hårdare än vad jag minns herrarnas musik sedan tidigare, Lilla Elsa-typ hitlåten saknas och även om skivan bara är drygt 40 minuter känns den evigheter för lång. Jag tror det beror på den övervägande mängd med långsamma låtar som finns, speciellt i mittpartiet av skivan. Det eller så är det helt enkelt bara enformigt, men låtutbudet känns änd väl varierat, det är något annat som gör den långtråkig.
“Djupa Skogen” har sina toppar och dalar, liksom sina plus och minus. Det är ett band som hållit stilen trots ett tioårigt uppehåll, även om jag inte kan säga att jag älskar allt på “Djupa Skogen” har de ändå vissa låtar på skivan som är gammal hedlig Dia Psalma punkrock och som låter riktigt bra. överlag saknas dock lite innan de rott hela skutan i hamn men bara Dia Psalma söker lite mer i den djupa skogen har de nog snart hittat en riktigt välfylld kittel med guldslantar. Välkomna tillbaka!
HHHHHHH