Crazy Licks - Loud Minority 2007

Spår:
1. Hell Or High Water
2. Dr Hollywood
3. Want It
4. Love On The Run
5. Make Ends Meet
6. Death Row
7. Heroes Are Forever
8. Do Or Die
9. Pure Desire
10. Boneyard
11. The Gamble

Band:
D.C. Danny (V)
Vic Zino (G)
Joey Cirera (D)
Luke Rivano (B)

Diskografi:
Debut

Inspelningsinfo:
Chris Laney (rec, mix & prod)
Claes persson (master)

Gäster:
Lennart Östlund (add. Instrument & bv)

Länkar:
crazylixx.com
myspace
swedmetal

Crazy Lixx anses av många tillsluta sig de stora band som dykt upp i genren de senaste åren (såsom Crucified Barbara och Crashdïet) och Sverige är uppenbarligen ett land som fått fram många efterträdare åt denna genre nu när de stora börjat gå sig gamla. Vissa av de lite mjukare glambanden, såsom Hanoi Rocks, Twisted Sister och numera även Easy Action har ju återförenat sig de senaste åren och även sleazarna har bjudit upp till dans återigen, Skid Row och Mötley Crüe har ju t.ex. båda varit i Sverige senaste åren. Men i Sverige har en ny våg av dessa band ploppat upp som svampar under 2000-talet. Crazy Lixx har äntligen fått sitt efterlängtade skivkontrakt och debuten är serverad.

Är mödan ansträngningen värd är frågan vi alla ställer oss? Jo vars, för bundsförvanter till genren är detta som de gröna bollarna är för slemgodiset – ett riktigt gluffskalas som inte slutar ens efter Ålandsfärjan kommit åter i land och hemresan börjat. Crazy Lixx är partymusik av den glammiga, tyngre varianten och de gröna bollarna känns som en underdrift att jämföra dem med när de når upp i wienergummits finrum med låar som Love on the Run, Want it och Heroes are Forever.

För oss som växte upp efter att sleazen och glamrocken tynat bort är detta en bra väg dit. En Mötley Crüe anno 2007, kanske? För även om ljudet påminner mycket om det som kom på 80-talet är det ändå en modern variant av det och för oss som inte är nekrofiler och gräver i gravarna efter exakt hur det lät för 20 år sedan är det ett positivt faktum. Hallowed kramar inte döingar, som vissa andra inom hårdrockspressen, och även om Crazy Lixx kramar en gammal genre gör det så på sitt sätt, i bastun med en uppfriskande vattenhink i högsta hugg.

Det negativa då? Ja, på minussidan hamnar en medelmåttig produktion, ett låtmaterial som ibland blir lite långtråkigt och en sångare som visst fungerar, men som i långa loppet kan vara som syrsesång – den kan helt enkelt gå en på nerverna!

Låtar man ska sålla bort från iPoden är Do or Die och Death Row. Resten fungerar faktiskt mer eller mindre allihopa.

Crazy Lixx är ett bra alternativ för sleazare, för ungdomar som vill bli sleazare och för en och en annan döing som fortfarande håller Mötley Crüe och Skid Row från 80-talet som världens tuffaste band. För andra är det nog ett band som lätt kan glömmas bort eller inte ens glömmas till. Själv känner jag mig som efter ett varmt bastubad när jag lyssnat på detta – relativt varm och hyfsat seg. En helt och hållet godkänd debut.

HHHHHHH